Dag 279 (-14) Avsked
För 279 dagar sedan flög jag iväg från Sverige. 279 dagar som har varit oändliga och mikrokorta, som jag inte kan förstå redan har passerat. Och nu återstår bara 7.
Känslan jag har i kroppen just nu är obeskrivlig, men allt jag kan tänka är "jag gjorde det". Jag som aldrig varit ifrån min familj i mer än 10 dagar i sträck, jag som verkligen aldrig varit den där som haft en dröm sedan barnsben att vara utbytesstudent och som absolut inte trodde att jag skulle kunna göra det i Frankrike, på franska. Men hör och häpna: det går. Trots att man inte är bäst i klassen på franska, trots att man tror att man är för feg. Det går.
I augusti kändes det omöjligt att packa ner hela mitt liv i en resväska. Nu känns det omöjligt att packa ner ett år. Eller 9,5 månad för att vara exakt. Men nog kommer det gå, allting går.
De här månaderna har varit sådana enorma utmaningar, både på gott och ont. Min utveckling som människa har tagit elefantkliv framåt och nu vet jag vem jag faktiskt är och vem jag inte vill vara.
Jag har lärt mig att det finns fantastiska människor överallt. Men även att de mindre fantastiska människorna, de finns också överallt. Jag har lärt mig att stå på egna ben och ta mer ansvar. Jag har lärt mig att det är okej och vara svag, att hulkandes ringa mamma på skype och att längta hem. Jag har lärt mig att de mest otippade människorna kan visa sig vara de allra snällaste och omtänksammaste. Jag har lärt mig hantera obekväma situationer på ett språk som är så jävla svårt. Jag har lärt mig att vidga mina perspektiv. Jag har lärt mig att inte lägga för mycket press på betyg. Jag har lärt mig klättra, äta sniglar, grodlår, ost, att cykla långt långt långt och att lyssna på mitt hjärta och säga ifrån. Jag har lärt mig hur jag är en bättre människa. Jag har lärt mig enormt mycket.
Jag är så bombastiskt stolt över mig själv. Och trots allt som varit mörkt och tungt, så har jag aldrig ångrat mig.
Nu återstår fem skoldagar. Fem dagar fyllda av avsked. Om fem dagar kommer min familj, min riktiga, svenska familj och hämtar mig i skolan. Sedan ska jag visa dem allt. På söndagkväll är jag hemma igen. Hemma i Sverige och allt det som jag saknat. Frågan är bara hur lång tid det tar innan jag börjar sakna allt detta, sakna Frankrike. Nu lämnar jag ju allt, förevigt. Inte för att återvända på ett sådant permanent sätt som jag återvänder med till Sverige.
Sju tuffa och härliga dagar återstår. Men allting går.
Ikväll gör jag köttbullar till familjen
Vi ses snart Sverige
Siri
Kommentarer
Lotta, la mère de Siri
Ja, Siri, det här har varit en pärs utan dess like, men också en otrolig resa för oss här hemma, att få följa dig på din resa in i ett nytt språk och framför allt ett okänt land.
Vi har längtat och gråtit (men inte så att du sett) och framför allt varit glada över och imponerade av alla hinder du har klarat av alldeles på egen hand och jag misstänker att det är en helt ny Siri vi får hem.
Nu återstår bara för oss att komma och hämta hem dig och träffa din värdfamilj vilket är ett äventyr bara det...
Välkommen hem!
Trackback
